(Artikeln kommer ursprungligen från tidningen ”The Spectator” och är författad av Brendan O´Neill, textens svenska översättning och redigering är gjord av föreningen Irlandinformation. Artikelns innehåll behöver inte gå i linje med föreningen irlandinformations åsikter)
”Högern kan lugna ner sig kring Sinn Fein. De kan ta det lilla lugna kring att partiets vice- ordförande, Michelle O´Neill, närvarar vid kröningen av kung Charles. De kan koppla av vad gäller den där selfien med Sinn Feins tidigare ordförande Gerry Adams flinande bredvid Joe Biden vid dennes utflykt till Irland. De måste sluta darra inför de höga siffrorna för Sinn Fein i såväl Nordirland som i den södra staten de senaste åren.
För allt det här är inget bevis på att Sinn Feins gamla radikala mål, att skapa en 32 grevskaps republik, vinner mark. Tvärtom, det pekar på det totala kastrerandet av Sinn Fein, till dess urholkande och förnedring, till förvandlingen av detta en gång ett gerilla – typ parti till Irlands version av Liberaldemokraterna. Bleka, tråkiga och galet lystna att få mysa med de mäktiga. Sinn Fein har sant och fullt blivit av med kulorna.
När hon gled in i Westminster Abbey signalerade Michelle O´Neill sitt accepterande av den brittiska monarkins legitimitet. Det är svårt att hitta något annat politiskt parti på de här öarna som är så politiskt komprometterat som Sinn Fein. Som så lättsinnigt muntert gjort sig av med varenda princip de nyss höll så kära. Och det är inte lite då vi har ett Arbetarparti, (Labour) som vänt alla som arbetar ryggen, ett konservativt parti som inte är särskilt konservativt och ett liberaldemokratiskt parti som varken är liberalt eller demokratiskt.
Och ändå slår Sinn Fein dem alla i självbedräglighet. Partiet har gått från att vara ett parti som var motståndare till Imperiet till ett parti förälskade i Imperiet, särskilt det europeiska. Gått från rebeller till lakejer. Under en generation, det är hur dråpligt som helst. Betänk fru O´Neills beslut att svänga förbi Westminster Abbey på lördagen och i spänd förväntan bese när Charles III och Camilla kröns till kung och drottning över det Förenade Kungadömet – som inkluderar Nordirland.
Det fanns en tid då Sinn Feins tidning An Phoblacht fräckt behandlade de kungliga som ordinära medborgare. De refererade till till prinsen av Wales som ´Charles Windsor´ för att punktera britternas löjliga tro att mannens blod gjorde honom speciell. Och nu ser alltså partiets vice- ordförande ´Charles Windsor´ som installerad som Guds utvalde styresman över det kungarike hon själv bor i.
Det har varit mycket diskussion kring O´Neills närvaro vid kröningen. Det är ´smart politik´, säger en analytiker vid Queens University i Belfast: O´Neill visar att Sinn Fein har den ´nödvändiga politiska och diplomatiska finess för att representera Irland på världsscenen.´
En skribent i New Statesman fröjdas över hennes ´slughet´. Slughet! Kom igen. Kan vi inte konstatera att O´Neills kröningsresa representerar slaktandet av de ideal Sinn Fein en gång grundades på? När hon gled in på en kyrkbänk i Westminster Abbey bekräftade O´Neill sin acceptans av den brittiska monarkins legitimitet, inklusive dess regerande i Nordirland. Hon böjde knä inför ´Charles Windsor´. Hon böjer sig inför den ledare hennes företrädare svor att besegra. Det krävdes det lilla irländska partiet ´People Before Profit´ för att hugga igenom allt trams om O´Neills briljanta diplomati. De sade att det blir en dyster dag då ´Sinn Fein – ledaren lyfter sitt glas till de brittiska väpnade styrkornas anförare´.
Det är nu inte bara den gamla fienden som Sinn Fein kelar med. De älskar andra imperier också. Att de konservativa vred sina händer över selfien med Adams och Biden tycks mig udda. Den verkliga historien där var ju inte att Biden plötsligt visat sig vara en hårdför irländsk republikan, men att Adams kastat av sig sin gamla anti – imperialistiska skrud till sådan häpnadsväckande grad att han nu är så tragiskt ivrig att klämma fläsket, om än bara för några sekunder, med Amerikas imperialistiska ledare. Om de bara lite mindre upphetsat sett på den bilden hade kommentatorerna hittat att den verkliga storyn var att Sinn Fein nu blivit ytterligare ett stadgat medelklass, teknokratiskt parti, glada över att var av intresse för den amerikanska makten, precis som de andra irländska partierna. Vid de få tillfällen det kastrerade Sinn Fein, med läpparnas bekännelse talar om ett enat Irland gör de klart att deras vision är ett enat Irland under Bryssels herravälde. Det är svårt att överdriva vilken total förkastelse av principer detta är.
På 70- talet var Sinn Fein genuint skeptiska till sammanslutningen i Bryssel. En av partiets ledare sade då att han var ´förvirrad över idén att Irland skulle gå med i EU ( då EEC) och ge upp sin suveränitet till en än större enhet än Storbritannien´. Och ändå, här är det moderna Sinn Fein som hejarklack till Bryssel, tiggande om att bli styrda utifrån. ´Kapitulation´ är sannerligen det operativa ordet. Sinn Fein är nöjda med att ge upp suveräniteten till Europa och att ge upp vartenda ett av sina grundläggande ideal för att vinna röster, få lite uppskattande nyhetsartiklar i Irish Times, få fem sekunder i Joe Bidens sällskap och en plats i kyrkan när Charles Windsor kröns till deras kung. Folk till höger som inte gillar Sinn Fein har inget skäl till panik. Det är en helt och hållet förfallen politisk mundering de ser. Uppviglarna från förr är nu lättlurade höns kacklande om nya imperier och okritiska språkrör för woke dogma. De är ungefär lika hotfulla som Ed Davey. ( Liberaldemokraternas ledare i England.)
