Första delen av det bidrag John Crawley gav vid Ruairi O´Bradaigh höstskola i september 2024.
Texten är översatt av Irlandinformation.
Vad innebär det att vara en irländsk republikan? Även om vi uttrycker det på olika vis, förstod de flesta IRA-voluntärer som stred i den väpnade kampanjen, vad det betydde. Det var Irland fritt från den utländska kontrollens fjättrar, från inhemska splittringar sådda av den främmande makten.
De lämnade inte åt britterna att sätta regler och villkor vad gällde enande och självständighet. Republiken var en 32-grevskaps suverän och sekulär stat till vilken irländare från alla traditioner gav sin lojalitet. Den stod för frihet, medborgerlig likhet och social rättvisa.
Vad innebär det att vara en irländsk republikan idag? Tydligen innebär det bara att du vill se ett enat Irland. Det gängse narrativet är att Långfredagsavtalet ger förutsättningarna att med fredliga och demokratiska medel åstadkomma det målet.
Men, vad menas med ett enat Irland? Det verkar vara en enkel fråga med ett självklart svar, men svaret beror helt och hållet på vilken dagordning man har.
De engelska och senare, de irländska regeringarna hade under århundraden inga som helst problem med att styra ett enat Irland. Landet var styrt som en enskild statsform under kronans lagar.
Ulster unionister, som insisterar på att de inte vill tvingas in i ett återförenat Irland, levde lyckliga i ett enat Irland i hundratals år. Ett enat Irland som inte påtvingats dem, utan ett deras förfäder tvingat sig på vid ” the Plantation of Ulster”. Ett enat Irland i betydelsen av att intill det tidiga 1900-talet, behandlades som en enskild politisk enhet. Unionister hade aldrig problem med ett enat Irland som sådant. Orangesist-ordern är en all-irländsk institution. De presbyterianska- och metodistkyrkorna är all-irländska institutioner. Och, förstås är inte ”the Church of Ireland” en kyrka för norra Irland endast. Deras verkliga invändning är att inte vill finna sig i majoritetsbeslut om den majoriteten råkar vara romersk katolsk. Detta oavsett hur infiltrerad, kontrarevolutionär, reaktionär och beroende av brittiskt beskydd dessa katoliker råkar vara. Demokratisk logik tynger inte unionismen och Storbritannien ser till att den inte behöver vara det.
Så, vad är då en republikansk vision av ett enat Irland? Vad menade Wolfe Tone och de andra 27 protestanterna som grundade ”The United Irishmen”, med ett enat Irland? Det fanns ingen delad ö 1791. Deras mål var förstås, att bryta länken med England, att utplåna minnet av gamla skiljelinjer och att omfamna nationell enhet över alla sekteristiska klyftor.
Det målet fann sitt eko ett drygt århundrade senare hos undertecknarna av Påskproklamationen 1916, som manade oss ”att glömma de skillnader mönstergillt skapade av en främmande regering, som, idet förflutna, har delat en minoritet från en majoritet.” Undertecknarna menade inte att dessa inte existerade, inte heller att de kunde avfärdas som oviktiga. De sade bara att dessa skillnader aldrig skulle användas för att forma det politiska bygget av Irland.
Som kontrast till detta har de som stöder Långfredagsavtalet bestämt sig att dessa skillnader permanent skall inbäddas i den nationella väven. De förutser en statsform där den sekteristiska dynamiken förblir intakt och den motsägelsefulla klyftan i nationell tillhörighet mellan Irland och England förblir konstitutionellt inskriven.
Följaktligen föreslår anhängare av denna strategi en fortsatt och symbolisk roll för den brittiska kungafamiljen som en fastslagen referenspunkt åt de lojalister som föredrar att se sig själva som en civil utpost av Storbritannien hellre än jämlika medborgare i en nationell demokrati.
När nationalister möter och hälsar brittiska kungliga på Irland sänder de ett otvetydigt budskap att Irland är inte en nation utan två och de kungliga representerar en del av dem. En signal att Storbritannien har en legitim ställning åtminstone i en del av Irland och en fortsatt roll att spela genom att påverka vårt lands politiska framtid.
Kampanjen för att besegra irländsk republikanism, dess filosofi, livssyn och symboler är massiv och skär igenom alla lager av lojal nationalism, i norr som i söder. Med lojal nationalism menar jag de som är böjda att se irländska nationella ambitioner genom de brittiska strategiska intressenas prisma. De som är eniga med den brittiska regeringens definitioner av fred och demokrati och ansluter sig till britterna i vägran att erkänna Irland som en helhet, som en demokratisk enhet. Istället accepterar de delningens konstitutionella legitimitet och ger sitt bifall åt Storbritanniens provinsparlament i Stormont.
Enligt detta synsätt är grundorsaken till våld på Irland inte den brittiska ockupationen av vårt land utan den republikanska beslutsamheten att avsluta den.
I konsekvens med detta hoppas de immunisera det irländska folket mot den republikanska rörelsens ideal, som de definierades av ” The United Irishmen” 1791 och av Påskproklamationen 1916. Att åstadkomma en flockimmunitet mot republikansk ideologi för att ersätta den med konceptet av ett överenskommet Irland där skillnaderna omsorgsfullt ges näring från den främmande regeringen och bakas in i varje framtida konstitutionellt arrangemang och att få irländarna att gå med på det. Som den tidigare ledaren för lojal nationalism John Hume sade:
”Om vi får ett överenskommet Irland är det enat. Vilka konstitutionella eller institutionella former ett sådant överenskommet Irland tar sig är irrelevant då det ändå skulle representera ett samtycke från folket i det här landet hur de vill styras.”
Hume´s uttalande rymmer de två nationernas ”Shared Ireland”-filosofi. En delad ön betydet att vi delar britternas analys av konfliktens natur, som en inrikes dispyt mellan två sekteristiska fraktioner. Enligt denna analys måste vi, för att åstadkomma permanent fred, dela Irland med den ” andra nationen” på irländsk mark. Denna andra nation representeras av den brittiska kronan. Lojala nationalister hävdar att genom att välkomna brittiska kungligheter på irländsk mark räcker de ut en hand åt unionisterna. Kanske glömmer de, eller mer sannolikt, struntar i, att det viktigaste skälet kronan betyder så mycket för unionister är just därför att den symboliserar ” Plantation protestantism´s” två pelare, konfiskering och sekteristisk dominans.
För en republikan, att sträcka ut en hand åt unionister betyder inte att sträcka ut den åt dem som vore de främlingar som råkar bo här. Främlingar är födda i ett annat land. Den överväldigande majoriteten av Ulster-unionister är födda på Irland och har levt här hela sitt liv. De skall inte behandlas som ett civilt regemente för en utländsk stat. Robert Emmet bad inte att hans gravskrift skulle vänta på att skrivas till hans land tagit sin plats som två nationer bland alla nationer i världen.
Den oavbrutna referensen till Irland som ” den här ön” i kontrast till ”vårt land” är typisk för den världsbild hos irländare som vill få oss att se ett delat Irland som lösningen för att nå fred. Republikaner, å andra sidan, söker målet att göra upp med splittringen för att nå fred.
…
Det nya Irland man ber oss arbeta för är inte nytt. Det har sin bana utstakad av alla de gamla splittringarna. Splittringar som Storbritannien givit näring för att bibehålla sin policy av att söndra och härska. Det är nyckeln till deras kontroll av Irland. Dessa splittringar är utformade för att hindra oss från att utveckla den nationella sammanhållning som krävs för att nå en 32- grevskapsrepublik. För att göra oss permanent mottagliga för brittiskt inflytande och manipulerande.
Republikaner som kritiserar ”Pax Britannia” tillfrågas ofta – Vad är alternativet? Alternativet till en två-nations delad ö är en en-nations republik. Den en-nations republik som en överväldigande majoritet av det irländska folket röstade för 1918, innan de fick höra att enbart röstande inte räknades för britterna. Avgörande för att påbörja en genuin process för nationell försoning är att göra upp med brittisk domsrätt på Irland; detta inkluderar britternas berättigande att agera för Ulster-unionisterna i ett framtida enat Irland. Storbritannien gavs ingen rätt att representera Ulster-unionisterna i de tre grevskap i de tre grevskap som kom att ingå i Fristaten 1922.
Många av dessa unionister i Cavan, Monaghan och Donegal hade skrivit under ”The Ulster Covenant” och var lika trogna mot kronan då som sina bröder några kilometer upp efter vägen är idag. Många är fortfarande med i Orange-ordern och deltar i orangeistiska marscher. Dock är de nu jämlika och värderade medborgare i den irländska staten och enligt lagen 1949 ( The Ireland Act) har de ingen rätt att kräva brittiskt medborgarskap eller ett brittiskt pass.
De som tror att unionister i de sex grevskapen kan lockas in i ett enat Irland genom att man gör sig av med den irländska nationalsången, flaggan eller andra symboler, genom att jaga efter engelska kungligheter runt Irland, eller lägga blommor vid brittiska krigsmonument, har glömt bort att Ulster-unionisterna valde att lämna och inte ansluta sig till den 26 grevskapstat som skapades 1922, då den staten hade avsevärt närmare relationer till Storbritannien än den har idag. Fristatens regering hade då dragit tillbaka sin trohet till republiken, satt upp ett marionettparlament i kungens namn, avlagt en ed där man svor sin trohet till kungen, var del av det brittiska samväldet och aktivt mördade republikaner. Ändå ville inte unionisterna vara med. Inte då, inte nu, aldrig.
Det råder ingen tvekan om att för många Ulster unionister deras gemensamma identitet är rotat i en bild av nybyggarkolonialism. Varje 12:e juli firar det detta imperiearv och den stolthet de känner av att vara efterlevande till de engelska och skotska nybyggare som sändes för att etniskt rensa Ulster och tämja och civilisera de infödda irländare som fanns kvar. De hamrar på sina Lambeg-trummor och gläds över irländarnas historiska nederlag och, genom den segern, allt elände som följde på denna – strafflagarna, godsägarsystemet, hungern och slutligen delningen. Om de pressas så väger deras självuppfattning som kolonial garnison tyngre än någon lojalitet till London. En irländsk nationell demokrati grundad i icke-sekterism och medborgerlig jämlikhet betyder just inget för deras tänkande. Att inse detta är en sak, att underblåsa det genom att smutskasta Irlands republikanska arv en annan. Vår kamp måste fokusera på roten till problemet – på Unionen, inte på unionisterna.
Alltmedan hävdandet från dem att vara britter sitter djupt i hjärtat och är seriöst menat, så är det också, för många av dem, deras anti- katolicism. Därför har också deras brittiska identitet varit avhängt på hur England bevarat den sekteristiska överhögheten.
Orange-ordern bildades 1795 för att ge stöd ”till kungen och hans arvtagare så länge han eller de stöder den protestantiska överhögheten.” Många unionister var beredda att slåss mot britterna för att hindra ”Irsish Home Rule” 1912, men tio år senare gav de sitt stöd för ” Home Rule” för de sex grevskapen, då detta då betydde att staten utformats för att förankra och säkra deras konstgjorda majoritet.
Efter undertecknandet av ” The Anglo-Irish Agreement” 1985, diskuterades inom DUP ( Democratic Unionist Party), i nära kontakt med lojalistiska mördarpatruller, möjligheten att deklarera UDI (Unilateral Declaration of Independence), för de sex grevskapen, liknande den Rhodesia gjort 1965. Som Ken Bloomfield, då chef för den norra civilförvaltningen, sade ” unionister har nu börjat förstå att valet de står inför är att antingen behålla Unionen eller bevara sin överhöghet.”
Den brittiska regeringen har sina egna skäl för att ha infört och bevarat delningen, skäl som går utöver många unionisters sekteristiska agenda. Starka krafter inom det brittiska politiska, militära, underrättelse och säkerhetsetablissemanget har ingen önskan att underminera den politiska och territoriella integriteten som är Storbritannien. Irland är en viktig strategisk landmassa på Storbritanniens västra flank. Norra Irland ger snabb åtkomst till Nordatlanten, viktig för brittiska försvarsintressen. Irland har bedömts vara en plats av stor strategisk vikt för Storbritannien alltsedan elisabetanska tider. Så förblir det.
Den som tror att den brittiska regeringen bara kommer att lämna Irland då den unionistiska befolkningen minskat till en ohållbar nivå och då bara stänger dörren bakom sig tänker fel. Britterna spelar ett spel för det långsiktiga målet och arbetar nu, som de gjort i så många år, för att, på det sätt det tjänar dem, forma det strategiska landskapet och bedöma villkoren för Irlands konstitutionella framtid. London kan leva med ett icke-delat Irland inom det brittiska samväldet och inom Nato. De kommer inte att tolerera en självständig suverän republik immun mot deras inflytande. Kärnan i den så kallade irländska fredsprocessen ligger i den dolda agenda som är en brittisk krigsprocess.
