(Artikeln kommer ursprungligen från tidningen Saoirse (Sept. 2022) och är författad av John Rees, textens svenska översättning är gjord av föreningen Irlandinformation. Artikelns innehåll behöver inte gå i linje med föreningen irlandinformations åsikter)
Olyckligtvis framhålls det ofta att tanken på en sådan enhet – grunden till en socialistisk republik – kommer att vara svår att åstadkomma i de sex grevskapen.
En beskrivning består i att splittringen mellan katolsk och protestantisk arbetarklass, så skarp och så tragiskt uppvisad i pogromerna i Belfast 1920-22, var historiskt förankrad, närmast en del av ett protestantiskt psyke i nord-östra Irland. Enkelt uttryckt, protestantiska arbetare var för unionen med England, katolska arbetare var för republiken.
Akademiska historiker har ältat frågan om huruvida perioden 1920-22 i Belfast verkligen utgjorde en pogrom eller en rad av pogromer. Definitionen av en pogrom är ”en organiserad massaker på en särskild etnisk grupp.”
Vad som emellertid står klart är att en organiserad kampanj startades av den unionistiska eliten, ledd av Edward Carson, för att krossa varje tillstymmelse till arbetarklassenhet, genom att uppmuntra till en utdragen sekteristisk våldsam kampanj med attacker på katolska/nationalistiska arbetare, deras hem och bostadsområden. Roten till denna kampanj, som pågick under två år, kan härledas till händelser i Belfast 1919.
Världskriget 1914-18 hade gynnat maskin- och verkstadsindustrin i Belfast. De gjorde bokstavligen förmögenheter på kriget, samtidigt som inflationen underminerade levnadsstandarden för arbetarna i staden.
Under kriget hade lagar införts för att göra strejker olagliga. Detta ledde till starkt missnöje bland arbetare som samtidigt matades med en propagandadiet om uppoffring och åtstramning. I oktober 1917 gick verkstadsarbetarna i strejk för ett 12,5% påslag. Den strejken blev inledning på ett motstånd som slutligen, 1919, ledde till generalstrejken i Belfast.
Det är viktigt att minnas att arbetarklassfamiljer också drabbades hårt genom masslakten under Världskriget. De led såväl ekonomiskt som personligt av att deras söner dog på slagfälten vid Somme.
Denna kombination av ekonomiskt lidande och personliga offer ledde till en början till att forma en slags neutralitet kring lojaliteten till ” Kung och Fosterland” bland arbetarklassfamiljer. William Gallagher, revolutionär och krigsmotståndare kom till Belfast strax efter strejken 1917 och genomförde, trots en del häcklande, en lyckad talarturné mot kriget. Protestantiska arbetare hade börjat se kriget som en profitkälla för unionistiska företagare och en källa till lidande och offer för ”lojala” protestantiska arbetare.
Vid slutet av kriget kom tusentals soldater hem, den viktigaste frågan nu var jobb! Det här kopplades med tolvtimmarsdagen som gällde för metallarbetarna. Deras krav var enkelt, en 44-timmars vecka, en sådan skulle både göra livet bättre för arbetarna och skapa ekonomiskt utrymme för jobb åt de som återvände från skyttegravarna. Den 27:e januari 1919 var strejken för dessa krav total. Strejkkommittén kontrollerade Belfast. Verkstadsarbetarna hade tänt lågan som nu spridits till andra arbetargrupper. Betydelsen av strejken 1917 och den ryska revolutionen gav inspiration och idéer och spreds över gator, arbetsplatser och arbetarklassområden, t.o.m. ordet ”sovjet” hördes.
Strejken avslutades i maj, kravet på 44-timmars arbetsvecka gick inte igenom. Vad som däremot stod klart var att, inom dessa få fem månader, protestantiska arbetare, dock inte vunna för republikanismen, ändå började ifrågasätta den styrande klassen i nordöst. 1919 fyllde Första Maj- demonstrationen gatorna i Belfast, mer än 100 000 arbetare manifesterade. I januari 1920 toppade Sam Kyle, en radikal socialist, röstetalen i ett lokalt val i Shankill.
Vad som skall påpekas är att det inte skedde något fundamentalt brott mellan unionistiska arbetare och den unionistiska eliten. Mer var det en spirande klasspolitik som potentiellt kunde överskrida, undergräva den protestantiska unionismens identitetspolitik. Det kunde lägga grunden för en arbetarklassenhet och vara ett existentiellt hot mot den protestantiska styrande klassen och den söndra och härska strategi denna använde för att behålla makten i vad som snart skulle bli staten i de sex grevskapen.
Vårt argument här är tydligt och klart, sekterismen, precis som rasismen, är den kil som historiskt brukats för att splittra det arbetande folket. När människor börjar ifrågasätta dessa uppdelningar, när de börjar tänka på att de har mer gemensamt med arbetare från en annan religion eller etnicitet, framträder en potential av ny materiell kraft för att skapa social rättvisa. Den styrande klassen kommer inte att tolerera en sådan kraft, den utmanar dess sociala hegemoni och de reagerar med brutalt våld och i den processen samlar de upp de mest bakåtsträvande reaktionära elementen för att utföra mord och förödelse åt dem.
Från vintern 1919 genom 1920 växte arbetslösheten när recessionen tog sitt grepp över Storbritannien och Irland. Tusentals soldater sökte nu arbete. Klasspositionen stod emellertid fast: reducera arbetsveckan utan lönesänkning och därigenom skapa jobb för de arbetslösa. Protestantiska arbetare som hade upplevt de svindlande dagarna under generalstrejken, som marscherat Första Maj, som röstat på Labour i lokalvalen 1920 var öppna för denna klassens lösning på lågkonjunkturen. Detta var ett direkt hot mot arbetsköparna och den protestantiska eliten som leddes av Edward Carson. Hur man skulle söndra och härska för att försvaga det progressiva svaret på recessionen blev den viktigaste uppgiften. De oorganiserade lärpojkarna och lösdrivare värvades för att bli stormtrupper och verkställa en reaktionär lösning på den växande arbetslösheten. För att förse protestantiska arbetare med jobb och köra ut katolska arbetare från skeppsvarv och fabriker.
Två giftiga kommentarer från den här perioden ringer i öronen:
”Sinn Fein eller katoliker skall inte tillåtas arbete medan många protestantiska f.d. soldater är arbetslösa.”
Och:
”Om jag gillar de aktioner ni grabbar gjort tidigare? Svaret är Ja!”
(James Craig, kommande premiärminister i de sex grevskapen vid en flaggceremoni vid skeppsvarven i augusti 1920)
Det har också argumenterats för att de våldsamma pogromerna i Belfast var en unionistisk reaktion på Frihetskriget (1919-21). Det kan nog ändå slås fast att de reaktionära krafterna som släpptes lös av organ som ” Ulster Unionist Labour Association” och Orange ordern skickades in i direkta mordaktioner mot katolska arbetare med syfte att forma en sekterism som allvarligt skulle skada Labour, fackföreningar och socialistiska aktivister. Detta skulle skapa en försvagad arbetarklass utan möjlighet att utmana framträdandet av en reaktionär och förtryckande unionistisk stat, den som blev till 1921, ej heller söka gemensam front med arbetarkampen i södra Irland.
Resultatet blev blodigt med fyra distinkta toppar: somrarna 1920 och 21, det sena 1921 och våren 1922.
Låt oss bara ge två tydliga exempel av många förfärliga och ondsinta depraverade gärningar:
Den 13:e februari 1922 kastas en bomb in i en grupp katolska barn som leker på Weaver Street i norra Belfast. Fyra barn och två kvinnor dödas. I oktober 1922 slutar pogromen, då har 498 människor dött, den sista Mary Sherlock, en katolsk kvinna skjuts ihjäl när hon köar utanför en affär på Newtownards Road. Under dessa förfärliga år drivs 10, 000 katoliker att lämna sina hem för att söka skydd undan pogromerna.
Har vi någon lärdom att dra ur historien från de här åren? Helt klart finns det en parallell mellan dagarna 1919-22 och vår egen katastrofala tid. Visserligen är graden av kris annorlunda, så vi skall akta oss för jämförelser. Vi kan emellertid lära att sekterism är inget som, för att använda en nutida, ganska tröttsam kliché, som ”ligger i generna”. Sekterism är ett politiskt, ideologiskt och socialt vapen, det används medvetet för att splittra den enda klass som kan skapa de villkor, det samhälle för en värld där social rättvisa och fred kan garanteras.
Den sociala krisen, ofta kallad levnadskostnadskrisen, möter motstånd från folket över hela Irland, i Wales, i Skottland, i England. I Wales och Skottland mobiliseras kring den nationella frågan, just för att finna lösning på den sociala och ekonomiska kris som den s.k. Unionen inte kan lösa, är helt enkelt oförmögen att lösa. I England strejkar det arbetande folket och finner gemensamma mål med andra grupper. Folket börjar ifrågasätta det sätt samhället sköts på. Att hunger och fattigdom skall existera medan 177 personer klassas som miljardärer i Storbritannien.
På Irland ökar motståndet mot hemlösheten, mot de ökade levnadskostnaderna, mot klimatkatastrofen. Uppgiften är att engagera sig i de striderna och ideligen argumentera för att två illegitima stater inte kan lösa de sociala, ekonomiska och kulturella kriser vi står inför. De politiska strukturerna på Irland är ett hinder för en progressiv utveckling. Så kallad lojalitet till staten i de sex grevskapen och kolonial kontroll från Westminster, hindrar den aktionsenhet som kan börja utmana de kriser vi konfronteras med. Detta kräver två saker: deltagande i de pågående sociala rörelserna i de två staterna på basis av att bestående social och ekonomisk stabilitet bara kan realiseras i en federal socialistisk republik bestående av 32 grevskap.
Detta skulle verkligen vara en bekräftelse på att vi lärt av de strider för rättvisa som fördes för 100 år sedan och likaså den slutliga undergången för sekterism, slutet för den styrande klass som släppte lös mördande och förstörelse på Belfasts gator under pogromen.
(Ur Saoirse Sept. 2022)
John Rees
