(Artikeln kommer ursprungligen från tidningen Saoirse (Okt. 2022) och är författad av John Rees, textens svenska översättning är gjord av föreningen Irlandinformation. Artikelns innehåll behöver inte gå i linje med föreningen irlandinformations åsikter)


För ett hundra år sedan stod striden för att återupprätta republiken het över Irland.

Michael Collins dog i ett bakhåll vid Béal na Blath den 22 augusti. Efter hans död förändrades konflikten avsevärt. Istället för att strida trupp mot trupp, Fristadsstyrkor mot IRA, övergick IRA till den gerillataktik de använt sig av under självständighetskriget.

Fristatsregeringen, ledd av WT Cosgrave och Kevin O´Higgins, påbörjade en policy av att avrätta republikanska fångar. Dessutom avrättade Fristatens trupper summariskt fångar de tagit på fältet vid ett flertal tillfällen. Avrättningarna av fångar lämnade ett bittert arv efter sig i irländsk politik.

De första fyra avrättningarna ägde rum den 17:e november då fyra IRA- voluntärer, motståndare till avtalet, sköts i Dublin. De följdes av ytterligare tre den 19:e. De 24:e avrättades Erskine Childers av en exekutionspatrull.

Den 7: december sköts två Dail-medlemmar, Seán Hales och Pádraic Ó Máille av IRA i Dublin, när de var på väg till An Dail. Hales dödades och Ó Máille skadades svårt. Det var efter det som Fristatens administration började visa sin rätta sida.

I en godtycklig blodtörst beslutades att avrätta fyra framstående republikaner, en från varje provins av Irland, som hämnd. Liam Mellows från Connacht, Rory O´Connor från Leinster, Richard Barett från Munster och Joe McKelvey från Ulster, sköts följande dag, den 8:e december i Mountjoy fängelset, vad Fristaten benämnde som ” en repressalie och en varning”. Avrättningarna röstades igenom i parlamentet med siffrorna 39 mot 14.

Efter denna första omgång av avrättningar, kom exekutionspatrullerna igång igen på allvar i slutet av december 1922. Fristaten stärkte ytterligare sin makt i januari 1923 och godkände dödstraff för ytterligare brott, inkluderande icke-stridande republikanska sympatisörer. Under månaderna som följde avrättades 81 republikaner i militärdomstolar, 34 bara under januari.

Sammantaget med de avrättningar som skedde utanför domstolar, som i Ballyseedy, Countess Bridge, Killarney och Bahags i County Kerry, stod det klart att en terrorregim hade satt igång. Fristadstrupper utförde många avrättningar på fältet av tillfångatagna avtalsmotståndare. Redan tidigt i kriget, från sent i augusti 1922, då gerillakriget började, skedde avrättningar från Fristatens trupper av fångar.

I Dublin dödades ett antal av den nya säkerhetspolisen, the Criminal Investigation Service Department (CID), ledd av Joseph McGrath med sin bas i Oriel House i centrala Dublin. I flera fall bortfördes IRA-män och pojkar av fristadstrupper, torterades, stympades och därefter dödades varefter deras kroppar dumpades på offentliga platser. Republikanska källor kan bekräfta åtminstone 25 sådana fall i Dublin- området. Misshandel under förhör av CID finns, i en del av fallen, väl dokumenterade.

Fristadsarméns Dublin-garde, och särskilt dess kommendant Paddy Daly, hölls allmänt som ansvariga för de avskyvärda morden i Kerry. En militärdomstols undersökning frikände trupperna från anklagelsen att ha mördat sina fångar. Det blev senare tydligt att fångarna misshandlades, bands vid minor som sedan detonerade.

Två fristadsofficerare, löjtnant Niall Harrington och W McCarthy, som båda lämnade sina tjänster som protest mot dessa grymheter, vittnade efteråt att inte nog med att fristatssoldaterna lät minorna detonera, de hade också tillverkats av dem och placerats för att döda.

Dokument som släpptes 2008 visar att Fristatens regering var väl informerade om att deras version av händelserna var osann. En undersökning kunde slå fast att fångarna dödats av en grupp fristatssoldater från Dublin, kända under namnet ”besökskommittéen” och att fångarna i Cahersiveen hade misshandlats och skjutits innan de sprängdes.

Inbördeskriget avslutades slutligen den 10:e april 1923, då fristatstrupper dödligt sårade IRA:s Chief of Staff Liam Lynch i Knockmeladown bergen i County Tipperary. Tjugo dagar senare gav hans efterträdare, Frank Aiken, order om att ”dumpa vapnen”.

Även efter att kriget tagit slut fortsatte fristatstrupper att mörda avtalsmotståndare. Exempelvis Noel Lemass, som bortfördes och summariskt avrättades i juli 1923, två månader efter att kriget avslutats. Hans kropp dumpades och hittades vid Killakee i Dublinbergen, nära Glencree först i oktober samma år.

Hundra år efter vidrigheterna utförda av deras politiska föregångare, sitter nu de så kallade inbördeskrigspartierna, Fine Gael och Fianna Fail, i regering tillsammans i samma fristatsparlament. Under Eamon deValera inträdde många av de republikaner, som kämpat emot avtalet och sett sina kamrater slaktas, i Leinster House 1927 och avlade eden till den brittiske kungen .

Fine Gael, då känt som Cumann na nGaedheal, gick vidare med att stötta fascisterna i Blå Skjortorna, under 30-talet och Fianna Fail, som vann en storseger i valet 1932, gick vidare med att sitta vid makten fram till 1948. De hade lärt sig väl från sina gamla fiender och vände sig nu mot den republikanska rörelsen, som fortsatte kampen för att slutligen avsluta den brittiska närvaron på Irland.

Den fristatsregering som leddes av de Valera lät fångar dö i hungerstrejk under 30- och 40-talet; internerade republikaner under 40- och 50-talet och också under 40-talet gav den order om att avrätta tidigare kamrater, till och med inkallade de den engelske bödeln Pierpoint för att hänga IRA:s Chief of Staff Charlie Kerins från Tralee i County Kerry, 1944.

Fine Gael och Fianna Fail administrerade en repressiv, konfessionell stat där eliten blomstrade. Kvinnor och människor på den lägre finansiella och sociala samhällsstegen, behandlades som en andra klassens medborgare och kuvades under den katolska kyrkans moraliska diktat, välvilligt assisterad av staten. Sanningen om behandlingen av kvinnor och barn i ”mother and baby homes”, i Magdalena-tvätterier och uppfostringsanstalter har först nu kommit fram, likaså prästers övergrepp mot unga pojkar inom institutioner och skolor.

Sex av Ulsters grevskap är ännu ockuperade av britterna. Den nationalistiska befolkningens lidande, ockuperade av britterna och kontrollerade av en unionistisk regering i Stormont som regerade för en protestantisk befolkning, bortsågs ifrån. Alltigenom kriget i de sex grevskapen, från 1969 och framåt, vars orsaker var förtrycket och förvägrandet av mänskliga rättigheter, agerade de som en förlängd arm åt den brittiska staten och fängslade republikaner under alltmer drakoniska lagar.

Fristatsregeringar har, oavsett vilket parti som styrt, regerat staten utifrån sina egna intressen och aldrig velat, och vill det fortfarande inte, att status quo skall förändras.

Medan vi kan minnas de vidriga händelserna 1922- 23, har Fianna Fail och Fine Gael, i regering tillsammans, ”lagt det förflutna bakom sig”. Trots deras hävdande att de vill se ett enat Irland har de inte under 100 år gjort något för åstadkomma ett självstyrande 32 grevskaps Irland.

Spökena från det förflutna, av de massakrerade kropparna av Kerry-martyrerna i mars 1923, av Noel Lemass och Harry Boland, bröder till Fianna Fails Taoiseach Sean Lemass och Fianna Fails justitieminister under det dystra 40-talet, Gerry Boland, och de många andra fallna ropar fortfarande efter rättvisa. Landet är fortfarande inte enat och nu säger de till oss att det faktiskt finns två Irland, Irland och Nordirland.

Folket på Irland förtjänar bättre liksom de som utstod lidandet och gav sina liv för att göra Irland fritt från utländsk makt. Det är dags för att hela det irländska folket samlas och enas om ett nytt Irland baserat på det demokratiska programmet som antogs av den första Dáil Éireann.

Nationalister, unionister och alla nya irländare har förmågan och kraften att skapa ett enat land där alla har plats och kan leva väl.

(Ur Saoirse december 2022)

Kategorier: Artiklar