Nyligen släpptes en dramaserie av Star Original (Disney+) som handlar om kontlikten på norra Irland. Serien har namnet Say Nothing efter en bok med samma namn, även om den skiljer sig i sin framtoning. I centrum för serien står information som framkommit via ”the Belfast Project”. Projektsts syfte var att intervjua veteraner som slagits på båda sidor under ”the troubles”. Veteranerna ställde upp på villkoret att inget skulle publiceras innan deras död. Bland de intervjuade märks framförallt systrarna och frihetskämparna Dolours och Marian Price, men även Brendan ”Darkie” Hughes.
Till viss del gör serien ett ganska bra arbete med att mänskliggöra konflikten och individerna, och vi får följa systrarna Price från sin uppväxt i en republikansk familj i Andersonstown i Belfast, genom radikalisering under medborgarrättsrörelsen. Radikaliseringem ledde systrarna till IRA. Under samma period problematiserade man inom IRA att kriget inte föeses i båda de krigförandw länderna, Irland och England. Man bestämde sig för att ta kriget till England. Systrarnas hängivenhet och vad de fick genomlida under hungerstrejken skildras väl i serien. Orsaken till hungerstrejken var att systrarna Price ville sitta av sina straff på Irland. Det ges också ett antal välriktade kängor mot partiet Sinn Feins ledare Gerry Adams, som sedan han fått en politisk karriär, sålt ut frihetskampen och genomgående förnekat all inbladning i den väpnade frihetskampen. Samtidigt lämnas mycket att önska när det gäller bakgrundsinformation om ockupationen, hur den irländska befolkningen systematiskt och historiskt behandlats som andra klassens medborgare och hur ett system av gerrymandering gjort en parlamentarisk väg omöjlig.
En annan fråga som tas upp i serien, och som boken med samma namn fokuserar ännu mer på, är ödet som mötte Jean McConville. McConville var en ensamstående mamma som blev utpekad som informatör. Anklagelserna bestod dels i att hon ska ha hjälpt en skadad brittisk soldat, dels för att hon vid flera tillfällen lämnat information till den brittiska militären om IRA i det område, Divis Flats, där hon bodde. Att informatörer, alltså spioner för fienden, får hårda straff är genomgående i krigstid och ledde ofta även under the Troubles till döden. Det som är relativt unikt med Jean McConville är att hennes kropp försvann och inte lämnades som en varning till andra potentiella informatörer.
Barnen till Jean McConville har sedan hennes död hävdat hennes oskuld. IRA har däremot hävdar motsatsen. Bland andra Dolours Price, har vidhållit att bevisen för att Jean McConvilles skuld varit tillförlitliga. Dolours har i the Belfast Project även berättat att hon var den som förde McConville över gränsen till fristaten samt att två andra personer, den nu avlidne IRA-medlemmen Pat McClure, samt en tredje ej namngiven IRA-medlem var närvarande när McConville avrättades. Den tredje, ej namngivna IRA-volontären ska ha varit den person som avlossade det dödande skottet.
Det är här som såväl boken som serien ”Say Nothing” tar sig stora friheter med historieskrivningen. Man framställer mycket lösa antaganden och anklagelser som om de vore fakta. Irlandinformation kritiserade boken skarpt på denna punkt redan när den gavs ut. Vid händelsen, trots att det inte finns några som helst substantiella bevis eller ens utpekanden, framställs Dolours lillasyster Marian Price som den som ska ha hållit i vapnet. Vad som i sammanhanget måste ses som ett fritt fabulerande framställs som etablerade sanningar. Några dramaturgiska grepp för att visa att detta är just fria fantasier görs ej heller, utan det nämns enbart i eftertexten att Marian förnekar sin inblandning. Att en kort parantes om att Marian vidhåller sin oskuld tas visas upp i samband med eftertexterna kan inte ses som ursäktande, särskilt inte då det görs i samband med att man på liknande vis visar upp Gerry Adams förnekande att någonsin varit aktiv i den militära frihetskampen (ett förnekande som får ses i ett löjets skimmer då såväl Dolours Price som Brendan Hughes och andra volontärer efter att Adams svek kampen och förnekat sin historia pekat ut honom som ledande, och även den enda som måste ha godkänt aktionen mot McConville).
Efter långfredagsavtalet, där Adams låg bakom att avväpna Provisional IRA för att kunna göra personlig politisk karriär, vidhöll Marian sina republikanska ideal och engagerade sig bland annat i organisationen 32 County Sovreignty Movement. Hon har aldrig hycklat eller förnekat vad hon står för, eller sin del i frihetskampen. 2009 anklagades Marian för medhjälp i en attack mot den brittiska ockupationsmakten, och efter att ha läst upp ett uttalande från Real IRA 2011 dömdes hon också till ett nytt fängelsestraff varpå föreningen Irlandinformation var aktiv i kampanjen för hennes frigivning. 2013 släpptes Marian av medicinska skäl. Med tanke på Marian orubbliga ståndpunkt i kampen för ett fritt Irland, en ståndpunkt hon aldrig förnekat, måste hennes förnekande i just frågan om McConville ses som estra trovärdigt, medan de grundlösa anklagelserna mot henne klingar extra falskt.
Marian är sedan många år uppfattad som en kamrat och vän till föreningen Irlandinformation, och en förebild för många i den republikanska kampen. Hon har senast 2008 hälsat på föreningen i Sverige, och även flera gånger visat gästvänlighet när medlemmar besökt det ockuperade norra Irland. Kontakten med Marian har under åren varit mycket uppskattad och lärorik, och när någon sprider lösa påståenden om en kamrat som om de vore sanning är det vår skyldighet att säga ifrån.
Oaktat det ovanstående är serien i övrigt sevärd och en introduktion för de som kanske inte alls är insatta i, eller ens medvetna om, den Irländska frihetskampen, någonting som vi hoppas får folk att öppna ögonen för en av få kvarvarande brittiska kolonier. Men, vi hoppas också att folk tar reda på sanningen och bakgrunden till denna dramatiserade historia som utger sig för att vara sanning. Vi önskar även med det vår kamrat Marian lycka till i hennes kamp för upprättelse mot den kapitalistiska kulturimperialismen.
