(Artikeln kommer ursprungligen från tidningen Saoirse (Okt. 2022) och är författad av John Rees, textens svenska översättning är gjord av föreningen Irlandinformation. Artikelns innehåll behöver inte gå i linje med föreningen irlandinformations åsikter)


Arbetarklassen enas i ”Outdoor Relief”-marscher i Belfast 1932.

”Det här var arbetarklassen – inget politiskt parti eller religiös sekt. Gamla olikheter och fördomar var försvunna, uppbrunna i elden av det gemensamma lidandet och nöden.”

Belfast 3:e oktober 1932. För 90 år sedan utbröt ett massivt uppror mot hungersnöd, uselt arbetslöshetsunderstöd och en exploaterande arbetstjänst (fattigvård) på gatorna i Belfast. Arbetarklassen på Falls Road och Shankill enades om fem krav:

  1. Avskaffandet av arbetstjänsten.
  2. Ökning av bidragsutbetalningar.
  3. Ingen betalning i gods, allt i pengar.
  4. Gatuläggningsarbeten och liknande skall betalas efter fackliga avtal.
  5. Tillräckliga fattigvårdsunderhåll till ensamstående som inte får arbetslöshetsunderstöd.

Kraschen på Wall Street (1929) och depressionen drabbade många länder, i de sex grevskapen gjorde beroendet av textilmanufakturen, verkstadsindustrin och skeppsbyggandet att det inte fanns något för arbetaren att göra åt saken när dessa industrier stängde ner.

Taktiken Stormont-administrationen använt, att exportera arbetslösa, särskilt katolska män och deras familjer, fungerade inte då det heller inte fanns några jobb utomlands.

1931 seglade 10,000 iväg i jakt på arbete. 1932 gav USA och Kanada enkel biljett hem till immigranter som inte blivit medborgare.

Antalet arbetslösa hade alltid varit högt i sex grevskapsstaten, dubbelt så högt som i Storbritannien. Avgörande nu på 30.talet var att arbetslösa katolska arbetare, utan arbete p.g.a. den sekteristiska metoden som höll dem utanför arbete på skeppsvarven och på verkstäderna, fick sällskap av i arbetslöshetskön av protestantiska arbetare som sprakats ut från dessa arbetsplatser.

I juli 1932 lyckades ” the Revolutionary Workers Group” ( föregångare till Irlands Kommunistiska Parti) organisera en ”Outdoor Relief Workers Committee” som samlade tusen deltagare i en demonstration på Belfasts gator.

I september marscherade 20, 000. Samma månad röstade de 2000 arbetstjänstarbetarna för strejk från och med den 3: e oktober. Mot kvällen den dagen fick de strejkande stöd av 20,000 arbetare i en demonstration genom katolska Falls Road upp till Shankill. Katolska och protestantiska arbetare förenades i sången ” Yes we have no bananas”, den enda neutrala icke-sekteristiska sång båda sidor kunde.

Enheten mellan arbetarna i Belfast växte fram genom att såväl katolska som protestantiska arbetslösa fick utstå ett vidrigt fattigvårdssystem. Detta hade avskaffats i Fristaten medan Stormont hållit fast vid det.

Arbetarna var tvungna att bevisa att de förtjänade en arbetslöshetsersättning. 1932 hade 100,000 blivit av med arbetet, 42, 710 fick sin ersättning, 19,380 fick ersättningen ombedömd varje kvartal, 13,908 fick ingen ersättning alls. 24,000 kvinnor och unga arbetare var inte ens registrerade hos arbetsförmedlingen.

Behovsprövningen uteslöt i ökande omfattning arbetslösa arbetare från ersättning. Manliga arbetslösa började ansöka hos fattigvårdsnämnden om fattigvårdsstöd. Manliga arbetslösa gavs jobb i vägarbeten och gavs lön beroende på antalet barn i familjen. Ensamstående var uteslutna ur systemet. Arbetet var oftast två eller tre dagar i veckan och varade som längst i sex månader.

De som ansökte om bidrag utsattes också för en grundlig genomgång av deras behov och eventuella tillgångar.

I september 1932 var 2000 män anställda genom fattigvårdsbidrag på löner som familjerna knappast kunde leva på.

Den ekonomiska och politiska situationen lade grunden till de fem kraven som ” the Outdoor Relief Workers Committee”(ODR) förde fram, liksom för den bredare enheten med andra arbetslösa arbetare. Scenen var satt för kampen för att realisera dessa krav. I början av oktober enades Belfasts arbetarklass, protestanter och katoliker, i en rad demonstrationer. De stod redo att ta sig an den styrande klassen, deras institutioner, fattighuset och slutligen armén och polisen.

Hungern hos folkmassorna ledde till plundring av kläd- och speceriaffärer, krav restes på en generalstrejk, polisattacker mot båda befolkningsgrupperna ledde till ökat motstånd.

Tisdagen den 11:e oktober tågade en massiv demonstration genom Belfast, det utbröt en hyresstrejk, en avbetalningsstrejk och en skolstrejk. Kvinnor från spinnerierna förenade sig med de strejkande och slogs under upproret mot polisen och bröt upp deras avspärrningslinjer.

Lord Craigavons regering mobiliserade polis och armé. Cirka 4000 gevär delades ut till polisen. 2000 poliser patrullerade gatorna i bepansrade bilar och militären sattes i beredskap. De styrande var fast beslutna att krossa revolten och splittra arbetarklassen. En konfrontation resulterade i mördandet av två arbetare, en katolik, en protestant. Över 100, 000 deltog i begravningarna av de båda mördade rebellerna.

Den 12: e oktober började Craigavons administration förstå att en mäktig enad arbetarklass inte skulle slå till reträtt utan vidare. Belfasts officiella fackföreningsledning, tidigare frånvarande i kampen, hade nu börjat tala om en generalstrejk. Läget verkade gynnsamt för förhandlingar och eftergifter. Ställda inför en fortsatt revolt kom nu eftergifterna från regeringen och förhandlingar inleddes.

Stora lönepåslag vanns av ODR-arbetarna, från 8 shilling till 20. Däremot fick de inte igenom stödet till ensamstående. Så strejken slutade med både jubel och besvikelse eftersom inte alla krav hade uppnåtts.

Ändå, två fantastiska veckor av kamp och enhet mellan arbetare, katoliker och protestanter, kan vi inte sudda bort ur historien, Den sekteristiska sex grevskapsstaten och dess vidriga ideologi om protestantisk överhöghet hade utmanats och bekämpats på Belfasts gator, det skedde då, för 90 år sedan.

Kan vi då lära något från oktober 1932? Partiella och direkta ekonomiska krav kan samla arbetarna och utmana rasistiska och sekteristiska idéer och handlingar. Tillsammans håller vi strejkvaktskedjan.

Dock, att bygga ekonomisk, politisk, social och kulturell enhet kräver kamp för ett nytt samhälle där människors gemensamma intressen, behov och önskningar kan uppfyllas och säkerställas. Åtminstone arbete, uppvärmda hem, nyttig mat, ett sekulärt utbildningssystem och offentligt driven sjukvård, är den grund på vilket ett socialistiskt samhälle kan byggas.

Läxan? Vi måste arbeta oavbrutet inom arbetarorganisationerna, i fackföreningarna, i lokala föreningar, hyresgästföreningar; tillsammans med aktivitet i de enhetsfronter som kämpar mot rasism och sekterism. Så mycket vet vi, vi måste ge oss in i sådant arbete med det bestämda syftet att göra slut på de förhållanden som skapar splittring i vår klass. För att säga det enkelt, vi ger oss in i klasskampen för att avsluta den! Detta kräver en vision, principer och ett program som människor i sitt dagliga liv, i sin kamp kan relatera till och arbeta för. Våra argument måste vara tydliga och vår position måste vara klar; det finns ingen lösning på de kriser vi upplever så länge Fristaten och den sekteristiska norra staten existerar.

En socialistisk vision, principer och program kan bara förverkligas i en 32 grevskaps republik. För att permanent etablera kampen för social och ekonomisk rättvisa i vårt samhälle krävs kamp för en 32 grevskaps federal socialistisk republik. Det finns inte två steg i den kampen, republikanism och socialism, en enda knuten näve.

(Ur Saoirse Okt. 2022)                                                 
John Rees