(Below is a short article written in Swedish that summarizes the last week’s events of unrest in the six counties).
Så har det då brutit ut, det som lojalisterna hotat med under våren. ”Det irländska protokollet”, en del av Brexit, som sätter en gräns i Irländska sjön, mellan norra Irland och resten av Storbritannien. Innebörden konkret har varit att varutransporter fördröjts i hamnarna, byråkratisk pappershantering, det tar tid, butikshyllor gapar tomma, hävdas det.
Viktigare än detta är dock den rent symboliska frågan: En gräns mellan en del av Unionen och resten. Norra Irland är inte längre samma självklara del av Storbritannien. Det här är känsligt. Unionisterna som nyss styrde provinsen som de ville har fått finna sig i stora nederlag. ”Det kulturella kriget”, det som betyder något för arbetarklassen i Shankill, håller på att förloras. Den protestantiska överhögheten är borta. Detta var också det flaggprotesterna 2013 handlade om. Att sedan deras eget parti DUP fört dem hit verkar vara glömt. DUP var för Brexit, trots risken för vad det skulle kunna innebära, de fällde Teresa Mays avtal, som skulle givit dem bättre villkor än vad Johnsons givit.
Sedan i fredags (2/4) har oroligheter pågått, främst i Belfast, men också I Ballymena, Waterside i Derry, Larne och Carrickfergus. Under onsdagskvällen (7/4) kastades stenar och molotov-cocktails över ”fredsmuren” mellan Shankill och Springfield Road, grindarna vid öppningen vid Lanark Way sprängdes och lojalister försökte tränga in, brandbomber kastades. Polisen har under dessa attacker inte agerat för att skydda de nationalistiska hem som hotats av dom lojalistiska grupperna, det fick innevånarna göra själva. RUC/PSNI våldsanvändning mot lojalisterna har varit högst återhållsam i samband med våldsamheterna, men så fort den irländska delen av befolkningen gått ut för att försvara sina områden har RUC/PSNI svarat med att plocka fram vattenkanoner.
En annan orsak till vreden sägs vara polisens underlåtenhet att lagföra de ledande provos som, helt nonchalant och med självklarhetens rättfärdighet, bröt mot de restriktioner som gällt för alla andra under corona-epidemin. Tillsammans med hundratals andra deltog de i begravningen av Bobby Storey förra sommaren. Michelle O´Neill, andre minister i regeringen, deltog förstås i besluten om stränga förhållningsregler vid sammankomster, tio personer fick närvara. Men för att begrava en ledande provo gällde detta förstås inte. Falls Road kantades av hundratals och bakom kistan gick hela partiledningen.
I ett samhälle så impregnerat av ” vi och dem” som de sex grevskapen, sågs förstås polischefen Simon Byrnes beslut att inte åtala någon, som ett bevis på att vissa tydligen står ovanför lagen, de får göra som de vill, men det gäller inte alla, gäller inte för oss.
För bara någon vecka sedan meddelade de fyra stora lojalistgrupperna att de avbryter sin vapenvila. Att de deltar i, att de organiserar det här syns självklart. Det är vad de hotat med, vad de vill åstadkomma. Så sorgligt bara för dem att de som förråder dem är just de som de vill vara som, som de vill hänga med. Hotet mot den nordirländska staten har alltid varit det engelska parlamentet.
