Så har det gått 100 år sedan Michael Collins sköts och såväl Collins parti, Fine Gael, som hans motståndare Fianna Fail, har hyllat honom. För Micheál Martin, FF, var han ”en av de största irländare som någonsin levt”. Tvivel finns.
Collins accepterade delningen av ön, visade lite intresse för radikala sociala och ekonomiska förändringar, gjorde visst väsen kring den norra frågan, men gjorde just inget av det. Han passar alltså bra för de moderna irländska politikerna enligt den politik de för. För dem var han stor, mätt med andra mått är hans status i irländsk historia mer tveksam. Visst, att ranka de döda är en särskilt enkel uppgift och görs efter behovet som finns att legitimera den egna politiken.
Collins blev 31 år och var befälhavare i Fristatens armé, dödades av styrkor som var emot Fördraget. Liam Lynch blev 29 år och stod i ledningen för dessa styrkor och sköts till döds av Fristaten sju månader efter Collins, men hans död går spårlöst förbi varje år. Det återstår fortfarande att göra en film om honom. Lynch var indragen i betydligt mer av militär aktivitet än Collins, som mest verkade inom underrättelseverksamhet. Men Collins har den där romantiska, stiliga framtoningen som gör honom så omtyckt för så många.
Collins roll i inbördeskriget ger honom heller ingen storhet. Han var bevisligen närvarande då Fristatsstyrkorna, med brittiskt artilleri bombarderade IRA-styrkan i Four Courts 1922. Så offer eller förövare?
För en del var undertecknandet av Fördraget ett förräderi mot republiken som den framställs i proklamationen 1916. För andra, inklusive Miceál Martin, bekräftar det hans storhet. Fördraget orsakade alla problem som kan hänföras till delningen och den sekteristiska staten. Argumentet att det var en ”stepping stone” till en allirländsk republik har ännu inte bevisats.
