(Text in English, further down)

Det var med stor sorg vi mottog beskedet att vår vän och kamrat Ruairi OBradaigh avlidit. Vi visste att Ruairi under senaste året behandlades mot cancer, men när vi uppvaktade honom på hans åttioårsdag i höstas hade han genomgått en kur och återhämtrat sig hyfsat. Ruairi var visserligen en gammal man men när vi förlorar en folkets kämpe känns det alltid hårt.

Ruairi OBradaigh var aktiv inom den Republikanska rörelsen i hela sitt vuxna liv, ja han hade det med sig från barndomshemmet, hans far var en stark republikansk röst i hemstaden. Som tonåring gick han med i Sinn fein och bara något år senare i IRA. Ruairi deltog med vapen i hand under Gränskampanjen, fängslades, återgick i väpnad tjänst, valdes till Leinster House men tog naturligtvis inte sin plats i marionettparlamentet. Det anses vara Ruairi som skrev den deklaration som avslutade Gränskampanjen 1962, då var han Chief of Staff i IRA. När kampen åter flammade upp 1969 tillhörde Ruiari dem som bröt med reformisterna i vad som blev Officiella IRA, the Stickies, och bildade den Provisoriska rörelsen. Han var ordförande för Provisoriska Sinn Fein fram till 1983 då Gerry Adams tog över. Under Ruairi och hans vapenbroder Daithi OConnaill utarbetades Eire Nua programmet för ett enat Irland, ett program som länge låg till grund för Sinn Feins politik tills det röstades bort av Adams-fraktionen. När Sinn Fein bröt mot sitt program och beslutade ta platser i det södra av de neo-koloniala parlamenten, bröt också Ruairi med sitt parti. Tillsammans med den grupp trogna republikaner som motsatte sig reformisterna och stod fast vid Republikens ideal, bildade Ruairi Republican Sinn Fein.I diskussionerna på den kongress brytningen skedde förutspådde Ruairi den utveckling vi kunnat se i Sinn Fein sedan dess. Politiken tog överhanden och den väpnade kampen behövde avslutas för att politikerna inte skulle förlora röster. Med brittiska subventioner och statligt stöd köptes denna kämpande rörelse.

I mitten av nittiotalet publicerade Saoirse, Republican Sinn Feins tidning, en kommuniké från den nya armén, Continuity IRA, som strax efteråt inledde väpnad kamp.

Ruairis sista år fördystrades kanske en del av den fortsatta och intensifierade splittring av den Republikanska rörelsen som uppstått sedan Provos sammanbrott. -Det trista är, sade han en kväll när vi pratade om det, att man får färre och färre vänner kvar.

För oss i Irlandinformation betydde det oerhört mycket när vi till slut lyckades få Ruairi att komma till Stockholm. Vi arrangerade ett möte på ABF-huset, välövervakat av Säpo och välbevakat av kamrater, där Ruairi talade för en sprängfylld sal. Vi tror att de som var närvarande inte glömmer det mötet i första taget. Ruairi avslutade med att referera till en svensk klasskämpe som stod upp för sin sak och fick betala ett dyrt pris för det och inledde ”I dreamed I saw Joe Hill last night… och fick salen att sjunga med.

Vi fick under de dagarna lära känna både Ruairi och hans hustru Patsy, vi hade fantastiska dagar i ett försommarvackert Stockholm, dagar vi tänkt tillbaka på den här tiden.

Det är med stor sorg i hjärtat vi sänder våra hälsningar till Patsy och familjen.

”His name we will keep where the Fenians sleep, in the shroud of the foggy dew”

/Irlandinformation
Stockholm juni 2013


It was with great sadness that we received the message that our friend and comrade Ruairi OBradaigh has passed away. We knew Ruairi was treated for cancer last year, but when we raised him on his eightieth birthday last fall, he had undergone a cure and recovered properly. Ruairi was indeed an old man but when we lose a people’s fighter it always feels hard.

Ruairi OBradaigh has been active in the Republican movement throughout his adult life, yes he brought it from his childhood home, his father was a strong Republican voice in his hometown. As a teenager he joined Sinn fein and only a few years later in the IRA. Ruairi participated in arms during the Border Campaign, was imprisoned, returned to armed service, elected to Leinster House but did not, of course, take his place in the puppet parliament. It is considered Ruairi who wrote the declaration that ended the Border Campaign in 1962, when he was Chief of Staff of the IRA. When the fight flared up again in 1969, Ruiari belonged to those who broke with the reformists in what became the Official IRA, the Stickies, and formed the Provisional Movement. He was chairman of Provisional Sinn Fein until 1983 when Gerry Adams took over. Under Ruairi and his gun brother Daithi OConnaill, the Eire Nua program was drawn up for a united Ireland, a program that had long been the basis of Sinn Fein’s policy until it was voted off by the Adams faction. When Sinn Fein broke his program and decided to take seats in the south of the neo-colonial parliaments, Ruairi also broke with his party. Along with the group of faithful Republicans who opposed the reformists and adhered to the Republic’s ideals, Ruairi formed Republican Sinn Fein. Politics took the upper hand and the armed struggle needed to end in order for politicians not to lose votes. With British subsidies and state aid, this fighting movement was bought.

In the mid-1990s, Saoirse, Republican Sinn Fein’s magazine, published a communiqué from the new army, the Continuity IRA, which soon afterwards began armed struggle.

Ruairi’s last year was perhaps overshadowed by some of the continued and intensified fragmentation of the Republican movement that has emerged since the collapse of Provo. “The sad thing is,” he said one evening when we talked about it, that you get fewer and fewer friends.

For us in Ireland information it meant a lot when we finally managed to get Ruairi to come to Stockholm. We arranged a meeting at the ABF house, well supervised by Säpo and well-guarded by peers, where Ruairi spoke for an explosive hall. We believe that those present do not forget that meeting in the first place. Ruairi ended by referring to a Swedish classmate who stood up for her cause and had to pay an expensive price for it and began “I dreamed I saw Joe Hill last night… and got the hall to sing along.

During those days we got to know both Ruairi and his wife Patsy, we had fantastic days in a beautiful summer Stockholm, days we thought back to this time.

It is with great sadness in our hearts that we send our greetings to Patsy and the family.

“His name we will keep where the Fenians sleep, in the shroud of the foggy dew”
 

/ Ireland Information Group of Sweden
Stockholm June 2013